"Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sn största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen."
Jag valde en av de första bilderna på tvillingarna från BB, när jag precis fått upp dem båda två på bröstet. Jag tolkade dikten med hur förlossningen är smärta när den är som värst och när det är över så glömmer man allt om hur ont det gjorde och de sista raderna i versen att bäbisarna nu vilar trygga i min famn som skapade dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar